Är han på riktigt...verkligen

Tiden bara går och går och euforin som jag kände när vi fick barnbesked börjar mattas.
När jag tittar på kort på lillen så känns det osäkert om vi NÅNSIN kommer att få krama och pussa på honom, även om jag rent logiskt vet att det inte kan vara så långt kvar tills vi får RB (resebesked) för att åka, träffa och hämta hem.
Tills dess slukar jag: listor över saker man måste ha som småbarnsförälder, information om barns utveckling, tips på hur man ska optimera sin föräldraledighet, med mera och blir mer och mer förvirrad.
Så om jag inte ska bli en helt kocko mamma så måste vi få åka snart!!!

En ny vår...

Häromdagen märkte jag att fåglarna redan börjat med en ny melodi i soluppgången. Det får mig att inse att det faktiskt är en vår i annalkande, och den här gången finns det ett löfte om att det kan bli en mycket speciell vår med extra mycket nytt liv.
Den kan inte komma snabbt nog.

Olika sätt att få tiden att gå

Inget är som väntans tider heter det ju, och det är ju tur det för nu väntas det vill jag lova.
Ett sätt att spendera tiden på är att planera och förbereda inför ankomsten. Problemet är bara att ju mer färdigt allt blir desto tyligare blir det att det är nånting som fortfarande saknas. Vagnen är tom och okörd, kläderna ligger nya och fina i garderoben, skötbordet är fortfarande oanvänt (av oss).
Man får väl försöka fokusera på att göra saker som får tiden att gå utan att kretsa king barnet, det kommer förmodligen nästan allt göra ändå sen. Men det är svårt, tankarna letar sig gärna åt det hållet.
Nu låter det här väldigt mörkt och negativt, det är det absolut inte. Tänk själv hur det var dagarna innan jul när du var 11, otåligt är ordet.

Längtan...

Längtat efter barn har vi gjort länge, och aldrig trodde vi väl att det skulle ta de mer än de 6 år det tagit. Denna väntetid med hopp, besvikelser och sorger spelar nu ingen roll eftersom vi fått den guldklimp vi har. Det känns som om det var meningen att vi skulle vänta på just denne lille kille.
Men nu har längtan ändrat form och blivit mer akut, jag vill åka till Korea NU!!! (egentligen helts igår). En tröst är att veta att han inte otåligt väntar på oss och att han blir kramad och pussad på av sin fosterfamilj.
Jag har kort på honom överallt, i väskan, på skrivbordet på jobbet och hemma såklart. Och varje gång jag ser honom (vilket är mest hela tiden) undrar jag vad han gör nu. Det är som en sorts förälskelse...