Längtat efter barn har vi gjort länge, och aldrig trodde vi väl att det skulle ta de mer än de 6 år det tagit. Denna väntetid med hopp, besvikelser och sorger spelar nu ingen roll eftersom vi fått den guldklimp vi har. Det känns som om det var meningen att vi skulle vänta på just denne lille kille.
Men nu har längtan ändrat form och blivit mer akut, jag vill åka till Korea NU!!! (egentligen helts igår). En tröst är att veta att han inte otåligt väntar på oss och att han blir kramad och pussad på av sin fosterfamilj.
Jag har kort på honom överallt, i väskan, på skrivbordet på jobbet och hemma såklart. Och varje gång jag ser honom (vilket är mest hela tiden) undrar jag vad han gör nu. Det är som en sorts förälskelse...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar