Prylar, prylar...

Det har väl inte satt igång på riktigt än anar vi men det har iallafall skaffats skötbord, bilbarnstol, diverse kläder, och en del möbler. På lördag är det rea på tripp-trapp ute på babyland så då skall det bli en sån också.
Intressant att se när man shoppar babykläder är att det var rätt svårt att hitta en röd tröja utan puffärmar. (nej, det är tveksamt om det hade blivit puffärmar även om det varit en tjej). Men det där började redan när vi i en färgbutik frågade efter barnrumstapeter (i jakt på trädet) och möttes av motfrågan; "Är det en flicka eller pojke?". Vi svarade lite avvaktande att det visste vi inte än varpå expiditen svarade: "Ja då blir det gult!". Vi blev så paffa att vi inte tog oss för att fråga vad det kunde vara i de blåa tapeterna som kunde få en eventuell dotter att bli (gud hjälpe) datavetare eller pilot.
Namnfrågan börjar väl klarna men det är svårt att säga om det är rätt innan vi träffat honom.

Barn förenar

Även fast vi inte har vårat barn i våra armar än utan bara i våra hjärtan så känner åtminstone jag redan en större gemenskap med andra föräldrar. Bara det att prata om stunden när man insåg att man har ett barn som man kommer att ha ansvar för resten av livet med nån som har varit med om samma sak känns stort. Nu vet jag att även de som inte fått barn kan säkert föreställa sig att det är en stor känsla, jag vet bara att jag inte var beredd på exakt hur jag skulle reagera.
Vi har mött så mycket kärlek de senaste dagarna. Flera stycken berättar att de varit "dåliga på att höra av sig" och att de varit oroliga för att ställa "fel" frågor. Jag förstår er och jag skulle ha gjort likadant. Det är jättesvårt att hitta rätt nivå på sitt engagemang, en del vill ha alla med sig genom sina prövningar, en del vill hålla en strikt fasad och sköta det helt på egen hand. Jag kan inte säga vad som är rätt, för det finns inget facit.
Vi har inte velat vara de som tar upp ämnet varje gång man träffas och hålla föreläsningar för ibland kan det bli så "allvarligt", själv är man ju mitt uppe i det och tänker kanske inte så mycket på det. Däremot har vi inte haft nåt emot att prata om det och svara på frågor om folk velat veta. Det har snarare varit ganska skönt om nån frågat så man fått vädra ur sig lite utan att känna att man själv tränger sig på.
Just nu är vi mest frustrerade över att vi inte lyckades få de sista dokumenten som skall till Sydkorea bevittnade och stämplade av Notarius Publicus idag. Processen därborta sätter inte igång förrän alla papper är på plats och det hugger till i hjärtat varje gång vi går förbi kylskåpet där han hänger och tittar på oss.

Det börjar sjunka in, sakta

Idag kom papperna från AC; mer foton och instruktioner om hur vi går vidare. Lite mer pappersexcercis för att formellt bekräfta vårt medgivande för det här specifika barnet. Jag skulle vilja se den som kan dra sig ur efter att ha sett ett leende litet charmroll på bild och känt längtan i armarna efter att få hålla om och krama.
I och med bilderna och all bakgrundsinformation blir det ju en helt ny konkret känsla för att den här personen skall för alltid bo här hemma med oss, i det här huset, i det här rummet. Det är konstigt att man kan känna saknad efter nån man aldrig träffat.
Nu gäller det bara att kunna fördriva tiden fram till att vi får RB på ett så vettigt sätt som möjligt. Antar att det kan bli en hel del drivande av pojekt här hemmavid, och det är väl lika bra att passa på, vi kommer ju förmodligen inte att få mer tid över sen.
Just det måste vi hela tiden påminna oss om; Det är inte målsnöret vi ser därborta, det är startlinjen.

Lycka!

Att ett telefonsamtal kan förändra så mycket.
Man tror att man är förberedd och vet hur man kommer att reagera men man har fel. En tröst kan väl vara att alla säger att det är likadant oavsett om det är på en förlossningssal eller via ett telefonsamtal.
Det blev inte så effektivt arbetat på eftermiddagen idag, men det var stundtals skönt att få fokusera på nåt annat och invant innan tankarna for iväg igen.
Tack alla för gratulationer, lyckönskningar, kramar, blommor och verkligt leende ögon. Det värmer.
Fakta: Vi har fått en son, född den 25/10, RB är att vänta mellan en och tre månader från nu.

Just nu älskar jag världen.

Hur ligger vi till?

Ja, det är ju inte som med en "vanlig" hemmagjord graviditet, att man har ett spann på två veckor där man är rätt säker på att det kan hända nåt. Här följer en kort beskrivning av processen och ungefärliga tider för oss:

1. Hemutredning: Vi ansökte om hemutredning i Maj 2005, den utförs av socialtjänsten där man bor. I Februari 2006 kom den igång och vi fick godkänt ungefär ett år efter att vi anmält oss.
2. När man fått sitt "adoptionskörkort" tar man det och går till en auktoriserad adoptionsorganisation. Där får man hjälp att välja ut ett land som passar ens förutsättningar, olika länder har olika krav.
3. När man valt land sätter man igång att samla ihop det som behövs för att skicka iväg en ansökan. Det är läkarundersökningar, rekommendationsbrev, foton mm. Vissa delar skall översättas till engelska och vissa delar skall stämplas av Notarius Publicus. Vi blev klara med det i slutet Juli och fick skicka de som några av de sista innan Sydkorea bestämde sig för att ändra reglerna för utlandsadoption.
4. Här befinner vi oss nu, vi väntar på att få ett så kallat barnbesked (BB). Det betyder att man får veta allt som finns om det specifika barn som vi skall få ta hand om.
5. Den legala processen i givarlandet tar ett tag och innan dess kan vi inte få åka. Väntan på resebesked (RB) kan ta mer än tre månader. När RB kommer åker man ner inom en vecka.
6. I Sydkorea stannar man i ca 10 dagar och får träffa barnet samt fosterfamiljen. Meningen är man skall få en chans att se landet och få lite kött på benen inför de frågor som förmodligen kommer när barnet växer upp. "Hur ser det ut där jag kommer ifrån?", "Hur var det när ni hämtade mig?"
7. När man kommer hem återstår "bara" den pappersexercis som krävs för att barnet skall bli svensk medborgare och vårat barn inför den svenska staten.

Vi befinner oss alltså på punkt 4 och hajar till varje ång telefonen ringer under kontorstid. Varje dag utan ett samtal från adoptionsorganisationen resulterar i "Nehej, inte idag heller."
Samtidigt känns det väldigt spännande att "Plötsligt händer det!" och nu har vi börjat inhandla barnsaker på allvar. Det börjar kännas verkligt.

"Hur går det? Har ni hört nåt?"

Vanliga, vänliga frågor som inte är ett dugg konstiga. Det är bara det att vissa dagar känns det som man inte gör annat än svarar: "Nej, inget nytt." Den 25:e gången har man lite svårt att uppbringa den där responsen som en angelägen och intresserad vän borde få. Det är ju faktiskt väldigt smickrande att nån överhuvudtaget är intresserad av hur det går för oss och att det finns människor i vår omgivning som bryr sig.
Så till er som frågar och får ett avmätt svar vill jag bara säga; Tack! Tack för att ni finns runt oss och tack för att ni bryr er och lyssnar. Jag skall försöka bli bättre på att svara angeläget på alla frågor för jag vill inte att de skall ta slut.

Vi har fått tipset att tänka på vad vi berättar för folk runt omkring oss om barnets bakgrund och tid Korea. De detaljerna får hon/han behandla när mognaden infunnit sig.

Eftersom det verkar som det drar ihop sig så samlar sig mer och mer tankar i huvet, men jag antar att så är det även för de som är gravida på klassiskt manér. Det finns mycket att tänka på.
Jag kommer kanske att försöka skriva ner en del här, men jag kommer att behålla mycket för mig själv och mitt barn. Samtidigt som jag ser det här som en ventil att få skriva av mig genom så skall jag undvika att vika ut mig, och därigenom oss, totalt.

Premiär

För er som känner mig så är det inte nån nyhet att vi väntar barn, om det är några andra som läser så kommer det väl att klarna så småningom.