Hard at work

Här ser vi ännu ett verk skapas. Den här gången är det i blandteknik; krita och russin.
Vi antar att det är gudmor Ireen:s estetiska sinnelag som smittat av sig, vi förväntar oss att se päron i alla dess former framöver.

Sena vanor

Om man vill umgås med den här damen utan att hon tvärsomnar hela tiden så är kvällen och natten den rätta perioden.

Hoppla pålle! Ditåt ska vi...

Förberedelserna för julkadriljen är i full gång!
Pepparkaksgubbarna är hästburna iår, det blev så jobbigt att "vandra hand i hand".

Men in black

Det är tydligen rätt tröttsamt att ha en lillasyster att passa upp på hela tiden. Nu är hon och Mamman iväg och tar lite uppföljande prover samt fixar lite på stan.
Den rufsiga frisyren på Pappan är ett bevis på att han faktiskt fått sova en del i den trånga sängen under den första natten som tvåbarnsfamilj. Vi är inte på det klara med om katterna fortfarande är med och sover i våran fotända, de kan ha gett upp nu.
Blir vi bara snorfria lite till mans så skall det nog bli ordnig på sovandet också.

Äntligen hemma

... och nu pratar vi inte Martin Timell

Våran glädje

Jag låg och tänkte lite på det här senaste inlägget igårkväll innan jag somnade.
Jag hoppas det går fram hur lyckliga vi är, egentligen.
Eftersom vi varit i situationen där vi trott att vi aldrig skulle få ett barn så kom jag att tänka på hur vi själva kunde ha läst inlägget. När det var som mörkast gick allt att misstolka. Om nån som fått ett barn berättade om hur illa eller jobbigt nåt kunde vara for frasen "Jamen du har ju iallafall fått ett barn!" surt genom huvudet. Om nån å andra sidan gullade med sitt barn eller berättade söta historier dök följande upp inuti skallen: "Jaja, gnid in det bara!".
Jag vill bara trycka på hur lyckliga vi är över att ha fått de barn vi har, utan att gnida det i ansiktet på någon.

Vad händer...

Ja, vad är det som händer nu då?
Varför kommer de inte hem?
Eftersom Lillasyster hade så bråttom ut har hon drabbats av Neonatal Gulsot vilket inte är en allvarlig åkomma och den botas med ljusterapi. Som ni ser ligger alltså Lillasyster och solar.
Samtidigt som det är väldigt skönt att det inte är nån allvarlig situation så är det påfrestande att behöva vara ifrån varandra, nu när vi vill vara tillsammans mer än nåt annat. Jag kan inte låta bli att tänka på de som har samma situation med sämre prognos, som är tvingade att leva isär i oviss väntan. Vi vet ju iallafall att det inte är nåt farligt och att det är ett par dagar om att göra.
Jag får passa på att leka ensam pappa ett tag och min respekt för de föräldrar som lever i ett hushåll där kvoten antal föräldrar / antal barn <= 1 växer för varje minut. Det är en väldig skillnad att vara on-call 24h och att vara hemma på dagtid med en partner som kommer hem på kvällen och berättar hur tråkigt det var på jobbet. Jag antar att det inte är så mycket bättre i familjer där de vuxna lätt blir utröstade av barnaskaran. Tilläggas skall att jag inte har varit ensam mer än ett par dagar och att vi förhoppningsvis ser ett slut på det här de närmaste dagarna. Jag är ju dessutom hemma, Madde är i samma sits fast i en främmande miljö. ...och ja, jag vet hur det var förr. Våra mödrar fick inte ha oss hos sig på nätterna och inte hela dagarna heller, men det är en klen tröst just nu.
En tröst är dock de hälsningar och gratulationer vi fått här och via telefon och SMS. Tack för att ni finns! Vi skall försöka bli bättre på att vara lika uppmuntrande tillbaka.