"Hur går det? Har ni hört nåt?"

Vanliga, vänliga frågor som inte är ett dugg konstiga. Det är bara det att vissa dagar känns det som man inte gör annat än svarar: "Nej, inget nytt." Den 25:e gången har man lite svårt att uppbringa den där responsen som en angelägen och intresserad vän borde få. Det är ju faktiskt väldigt smickrande att nån överhuvudtaget är intresserad av hur det går för oss och att det finns människor i vår omgivning som bryr sig.
Så till er som frågar och får ett avmätt svar vill jag bara säga; Tack! Tack för att ni finns runt oss och tack för att ni bryr er och lyssnar. Jag skall försöka bli bättre på att svara angeläget på alla frågor för jag vill inte att de skall ta slut.

Vi har fått tipset att tänka på vad vi berättar för folk runt omkring oss om barnets bakgrund och tid Korea. De detaljerna får hon/han behandla när mognaden infunnit sig.

Eftersom det verkar som det drar ihop sig så samlar sig mer och mer tankar i huvet, men jag antar att så är det även för de som är gravida på klassiskt manér. Det finns mycket att tänka på.
Jag kommer kanske att försöka skriva ner en del här, men jag kommer att behålla mycket för mig själv och mitt barn. Samtidigt som jag ser det här som en ventil att få skriva av mig genom så skall jag undvika att vika ut mig, och därigenom oss, totalt.