Barn förenar

Även fast vi inte har vårat barn i våra armar än utan bara i våra hjärtan så känner åtminstone jag redan en större gemenskap med andra föräldrar. Bara det att prata om stunden när man insåg att man har ett barn som man kommer att ha ansvar för resten av livet med nån som har varit med om samma sak känns stort. Nu vet jag att även de som inte fått barn kan säkert föreställa sig att det är en stor känsla, jag vet bara att jag inte var beredd på exakt hur jag skulle reagera.
Vi har mött så mycket kärlek de senaste dagarna. Flera stycken berättar att de varit "dåliga på att höra av sig" och att de varit oroliga för att ställa "fel" frågor. Jag förstår er och jag skulle ha gjort likadant. Det är jättesvårt att hitta rätt nivå på sitt engagemang, en del vill ha alla med sig genom sina prövningar, en del vill hålla en strikt fasad och sköta det helt på egen hand. Jag kan inte säga vad som är rätt, för det finns inget facit.
Vi har inte velat vara de som tar upp ämnet varje gång man träffas och hålla föreläsningar för ibland kan det bli så "allvarligt", själv är man ju mitt uppe i det och tänker kanske inte så mycket på det. Däremot har vi inte haft nåt emot att prata om det och svara på frågor om folk velat veta. Det har snarare varit ganska skönt om nån frågat så man fått vädra ur sig lite utan att känna att man själv tränger sig på.
Just nu är vi mest frustrerade över att vi inte lyckades få de sista dokumenten som skall till Sydkorea bevittnade och stämplade av Notarius Publicus idag. Processen därborta sätter inte igång förrän alla papper är på plats och det hugger till i hjärtat varje gång vi går förbi kylskåpet där han hänger och tittar på oss.