Det börjar sjunka in, sakta

Idag kom papperna från AC; mer foton och instruktioner om hur vi går vidare. Lite mer pappersexcercis för att formellt bekräfta vårt medgivande för det här specifika barnet. Jag skulle vilja se den som kan dra sig ur efter att ha sett ett leende litet charmroll på bild och känt längtan i armarna efter att få hålla om och krama.
I och med bilderna och all bakgrundsinformation blir det ju en helt ny konkret känsla för att den här personen skall för alltid bo här hemma med oss, i det här huset, i det här rummet. Det är konstigt att man kan känna saknad efter nån man aldrig träffat.
Nu gäller det bara att kunna fördriva tiden fram till att vi får RB på ett så vettigt sätt som möjligt. Antar att det kan bli en hel del drivande av pojekt här hemmavid, och det är väl lika bra att passa på, vi kommer ju förmodligen inte att få mer tid över sen.
Just det måste vi hela tiden påminna oss om; Det är inte målsnöret vi ser därborta, det är startlinjen.