Är han på riktigt...verkligen

Tiden bara går och går och euforin som jag kände när vi fick barnbesked börjar mattas.
När jag tittar på kort på lillen så känns det osäkert om vi NÅNSIN kommer att få krama och pussa på honom, även om jag rent logiskt vet att det inte kan vara så långt kvar tills vi får RB (resebesked) för att åka, träffa och hämta hem.
Tills dess slukar jag: listor över saker man måste ha som småbarnsförälder, information om barns utveckling, tips på hur man ska optimera sin föräldraledighet, med mera och blir mer och mer förvirrad.
Så om jag inte ska bli en helt kocko mamma så måste vi få åka snart!!!

En ny vår...

Häromdagen märkte jag att fåglarna redan börjat med en ny melodi i soluppgången. Det får mig att inse att det faktiskt är en vår i annalkande, och den här gången finns det ett löfte om att det kan bli en mycket speciell vår med extra mycket nytt liv.
Den kan inte komma snabbt nog.

Olika sätt att få tiden att gå

Inget är som väntans tider heter det ju, och det är ju tur det för nu väntas det vill jag lova.
Ett sätt att spendera tiden på är att planera och förbereda inför ankomsten. Problemet är bara att ju mer färdigt allt blir desto tyligare blir det att det är nånting som fortfarande saknas. Vagnen är tom och okörd, kläderna ligger nya och fina i garderoben, skötbordet är fortfarande oanvänt (av oss).
Man får väl försöka fokusera på att göra saker som får tiden att gå utan att kretsa king barnet, det kommer förmodligen nästan allt göra ändå sen. Men det är svårt, tankarna letar sig gärna åt det hållet.
Nu låter det här väldigt mörkt och negativt, det är det absolut inte. Tänk själv hur det var dagarna innan jul när du var 11, otåligt är ordet.

Längtan...

Längtat efter barn har vi gjort länge, och aldrig trodde vi väl att det skulle ta de mer än de 6 år det tagit. Denna väntetid med hopp, besvikelser och sorger spelar nu ingen roll eftersom vi fått den guldklimp vi har. Det känns som om det var meningen att vi skulle vänta på just denne lille kille.
Men nu har längtan ändrat form och blivit mer akut, jag vill åka till Korea NU!!! (egentligen helts igår). En tröst är att veta att han inte otåligt väntar på oss och att han blir kramad och pussad på av sin fosterfamilj.
Jag har kort på honom överallt, i väskan, på skrivbordet på jobbet och hemma såklart. Och varje gång jag ser honom (vilket är mest hela tiden) undrar jag vad han gör nu. Det är som en sorts förälskelse...

Prylar, prylar...

Det har väl inte satt igång på riktigt än anar vi men det har iallafall skaffats skötbord, bilbarnstol, diverse kläder, och en del möbler. På lördag är det rea på tripp-trapp ute på babyland så då skall det bli en sån också.
Intressant att se när man shoppar babykläder är att det var rätt svårt att hitta en röd tröja utan puffärmar. (nej, det är tveksamt om det hade blivit puffärmar även om det varit en tjej). Men det där började redan när vi i en färgbutik frågade efter barnrumstapeter (i jakt på trädet) och möttes av motfrågan; "Är det en flicka eller pojke?". Vi svarade lite avvaktande att det visste vi inte än varpå expiditen svarade: "Ja då blir det gult!". Vi blev så paffa att vi inte tog oss för att fråga vad det kunde vara i de blåa tapeterna som kunde få en eventuell dotter att bli (gud hjälpe) datavetare eller pilot.
Namnfrågan börjar väl klarna men det är svårt att säga om det är rätt innan vi träffat honom.

Barn förenar

Även fast vi inte har vårat barn i våra armar än utan bara i våra hjärtan så känner åtminstone jag redan en större gemenskap med andra föräldrar. Bara det att prata om stunden när man insåg att man har ett barn som man kommer att ha ansvar för resten av livet med nån som har varit med om samma sak känns stort. Nu vet jag att även de som inte fått barn kan säkert föreställa sig att det är en stor känsla, jag vet bara att jag inte var beredd på exakt hur jag skulle reagera.
Vi har mött så mycket kärlek de senaste dagarna. Flera stycken berättar att de varit "dåliga på att höra av sig" och att de varit oroliga för att ställa "fel" frågor. Jag förstår er och jag skulle ha gjort likadant. Det är jättesvårt att hitta rätt nivå på sitt engagemang, en del vill ha alla med sig genom sina prövningar, en del vill hålla en strikt fasad och sköta det helt på egen hand. Jag kan inte säga vad som är rätt, för det finns inget facit.
Vi har inte velat vara de som tar upp ämnet varje gång man träffas och hålla föreläsningar för ibland kan det bli så "allvarligt", själv är man ju mitt uppe i det och tänker kanske inte så mycket på det. Däremot har vi inte haft nåt emot att prata om det och svara på frågor om folk velat veta. Det har snarare varit ganska skönt om nån frågat så man fått vädra ur sig lite utan att känna att man själv tränger sig på.
Just nu är vi mest frustrerade över att vi inte lyckades få de sista dokumenten som skall till Sydkorea bevittnade och stämplade av Notarius Publicus idag. Processen därborta sätter inte igång förrän alla papper är på plats och det hugger till i hjärtat varje gång vi går förbi kylskåpet där han hänger och tittar på oss.

Det börjar sjunka in, sakta

Idag kom papperna från AC; mer foton och instruktioner om hur vi går vidare. Lite mer pappersexcercis för att formellt bekräfta vårt medgivande för det här specifika barnet. Jag skulle vilja se den som kan dra sig ur efter att ha sett ett leende litet charmroll på bild och känt längtan i armarna efter att få hålla om och krama.
I och med bilderna och all bakgrundsinformation blir det ju en helt ny konkret känsla för att den här personen skall för alltid bo här hemma med oss, i det här huset, i det här rummet. Det är konstigt att man kan känna saknad efter nån man aldrig träffat.
Nu gäller det bara att kunna fördriva tiden fram till att vi får RB på ett så vettigt sätt som möjligt. Antar att det kan bli en hel del drivande av pojekt här hemmavid, och det är väl lika bra att passa på, vi kommer ju förmodligen inte att få mer tid över sen.
Just det måste vi hela tiden påminna oss om; Det är inte målsnöret vi ser därborta, det är startlinjen.